skogsråa

Joorå, det var en bra dag idag också.
Åkte till verket i Tranemo och möte upp med en norrman som ska certifiera oss enligt konstens alla regler och låta oss leverera till vissa petnoga Japaner.

På vägen dit fick jag en Aha-upplevelse.
Jag mindes en kommentar från en klasskamrat på skogmästarskolan. Detta var efter en föreläsning av en virkesinköpare som berättade att hon trivdes mycket bra i branschen och hade god kontakt med skogsägarna. Hon underströk det genom att berätta att hon ofta fick en kram istället för ett handslag efter ett affärsmöte. Min klasskamrat menade att hon borde ha undvikit att berätta om detta och som jag förstod honom för att det fick henne att framstå mindre professionell. Kvinnor kramas, män skakar tass! Jag kramar ofta människor i jobbsamanhang. Och nu satt jag där och funderade över om det gjorde mig till oproffsig.
Men vänta här nu! Varför utgå ifrån att männen gör rätt? Varför ser vi inte handskakningen som oproffsig i sin opersonlighet och kyla? I andra kulturer gnuggas det näsor och kindpussar utbyts utan att någon får matchobryt.

Jag kände att jag var på rätt spår och fortsatte min rödstrumpade frammarsch senare under dagen genom att titta ner i min tomma kaffekopp och sedan be sågverkets VD hämta en kanna till mig och vår gäst.

Polen! What can I say?

Inredning och mat kan dom verkligen inte, men köpa virke och snapsa vodka, DET KAN DOM! Gärna samtidigt också. Och nu undrar ni säker hur jag klarade detta (och även om ni inte undrar det tänker jag ändå berätta). Jo seru, jag gjorde som i Coyote Ugly. Nä, inte dansade på bardisken och mimade till Blondie utan körde "skölja-ner-med-öl-knepet". Så här sköter du grejen: Man sveper alltså snapsen och tar en klunk av öl/cola/nått annat icke genomskinligt direkt efter. Men istället föra att svälja något av ovanstående spottar man ut vodkan i glaset. Detta funkar om man ofta byter plats och glas och sällskapet har en promillehalt som kan sänka en bayersk mammut. Lite äckligt, jag vet, men ack så effektivt!

Krischtina, you drink like a man! Let's sign a contract!

Jag är gymmad, lägenheten är skinande ren och maten för hela helgen inhandlad. Jag har sålt tre lass denna vecka, vilket inte bara är en skön kontrast till sega januari utan också ett personbästa.

Igår bestämde jag mig för att sätta åt chefen och fick tid för ett möte idag. Imorse med benen intrasslade i någon slags tortyrma... ehe, gymmaskin kom jag på att mötet faktiskt skulle kunna avgöra stora delar av min framtid. Jag älskar livsavgörande möten! Jag är peppad och mal mina huvudrepliker om och om i huvudet.

Kuriosa: Imorse fick jag med mig stayups istället för strumpbyxor i träningsväskan. Det i kombination med en kjol som visade sig vara liiiiite för kort för stayups gjorde att jag efter fem minuter på kontoret ursäktade mig, åkte hem och bytte om. Det gick fint när jag stod upp, men om jag vinklade höften i någon enstaka grad gick jag från kontor-chick till Reeperbahn-nasty på en nanosekund. Man undrar ju hur kommande möte hade gått om jag inte haft så nära hem.

   

Till vänster höger en suddig närbild av en flaska Kopanièiarska slivovica, polskt plommonbrännvin. Jag gillar min arbetsplats! (Höger... vänster... Inte bara bilden som är suddig. Tror ni kollegorna märker att nivån sjunkit i flaskan?)

Med en blick över axel skjuter hon sakta stolen från bordet. Stövlarna har hon redan tagit av sig och i strumplästen smyyyyger hon försiktigt fram till jackan. Hon trär den över armarna i slowmotion och låter bli att stänga den, ljudet av blixtlåset kan väckan de helgtörstande kollegorna ur sitt pappersvänderi och avslöja henne. Hon sträcker sig efter väskan och är nära att stöta till högen med kontrakt. Hon fryser till. Allt är fortsatt tyst och lugnt. Ett knatter av datatangenter hörs avlägset från en annan del av kontoret. Nu väntar den mest kritiska delen av hennes flykt, hon måste ta sig över den stora korridoren/fikarummet för att komma från sitt rum till ytterdörren. Likt en ninja glider hon över parketten mot pelaren i mitten av rummet. Där bakom hämtar hon andan. Nu gäller det att fort ta sig ut innan någon lyfter blicken! Sista biten tar hon i två snabba språng och en långkullerbytta och med en lätt knuff glider dörren upp...

FREEDOM!

Nu åker jag till Gbg!
Hejrå!

Prognosen för arbetsveckan som snart är till sin ändå var:

"slapp, med goda utsikter att ta måndag och fredag off"

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA ...  HA!

Måndag var jag visserligen inte kontoret, men spenderad hela dagen på akuten med diverse kollegor i telefonen. Det var nästan så att jag saknaden tiden då man inte fick ha mobilerna på i väntrummen. Fram tills för några sekunder sedan trodde jag dock att jag redan ikväll skulle kunna slinka iväg till skogarna, men ICKE!

Snorbobba också!!!!

Strul, strul, krångel och bängel och dessutom en frånvarande CM vars signatur krävs på vissa papper har lett mig till allmän dagisverksamhet med klipp, klister och tipex.

Äntligen en hektisk vecka!

Känner mig på strålande humör och ser fram emot att rumla runt med remburser och trattor. I natt drömde jag dessutom att jag rumlade runt med någon totalt opassande att rumla runt med (ingen bekant till er kära läsare). Det är underligt hur länge under en dag man kan känna sig påverkad av en dröm, positiv i detta fall. Där blev det visst lite personligt... nåväl, det bjuder jag på!

Över till betydligt obehagligare grejor. Gårdagen spenderades på akuten med mamma som halkade under vår morgonpromenad och bröt handleden. Hon var övertygad om att det var en stukning, men när jag drog av hennes handske och hennes handled såg ut som ett Z fanns det ingen återvändo. Att se läkaren och sköterskan dra rätt benet var något av det mer obehagliga jag bevittnat. *Rysa* I övrig var allt väldigt odramatiskt.

Nehej, nu ska jag leta "försvunna" virkespaket. Hmm, var skulle jag gömma mig om jag var 119 paket fura sjundesort?

Gissa vem som släpade sitt morgontrötta arsle iväg på spinning vid 6.45 imorse?
Önskar visserligen att jag kunde säga att det inte Var jag och lägga till att jag ju är smartare än så. Men det vore tyvärr en lögn.

Jag har sedan i förrgår varit satt lite ur spel. Jag har varit förbannad och chockad. Varför...

Förbannad. Vi är två företag inom samma koncern som delar kontorslokaler. Sales på ena våningen och huvudkontoret en trappa upp. Jag jobbar för Sales och har Inget med HK att göra. För en knapp vecka sedan slutade deras sekreterare (pga överbelastad jobbsituation) och plötsligt fann sig pojkarna däruppe i en svår situation... Vem skulle duka fram maten inför det stora styrelsemötet? Ekonomichefen ber/kommenderar mig. Och jag gör det! Fy faan vad besviken jag var, mest på mig själv. Som tur var befann sig min chef i Holland och vettigt nog uteslöt jag uppsägning telefonledes.
Senare på dagen sattes dock allt i ett nytt perspektiv...

Chockad. För femte gången i mitt liv har jag varit bland de första på plats efter en trafikolycka. Händer det här andra lika ofta undrar jag? På väg in i min lägenhet hörde jag en smäll och sprang runt knuten för att se vad som hänt. Kände först doften av glykol och hittade därefter två bilar som frontalkrockat. Två tjejer i en bil var oskadade men chockade och i den andra bilen satt en avsvimmad kvinna i förarsätet.
En påminnelse om vår sårbarhet.

Tidernas mest otippade kommentar till vår 45 åriga ekonomichef:

"Lars, lek inte med plastpåsar! Det är farligt att ha dom över huvudet!"